﻿<b>Rektor Wallinder</b> kunde ej inſtämma i före=
gående talares klander rörande lagſtifningen i
ifråga warande fall. Tidsutwecklingen och den
intellektuela ſtåndpunkten är nu en annan än
fordom, och man får taga hänſyn till desſa
omſtändigheter, ockſå då frågan är om lagarne.
För att komma till klarhet i frågan måſte man
göra ſig reda för kyrkans wäſende och upp=
gift; endaſt på ſå ſätt kan man finna, hwilka
medel hon bör anwända för winnandet af ſitt
mål. Kyrkans uppgift är ju att leda ſjälarne
till Gud, och derför hör det till hennes wäſen=
de att uppfoſtra. Tukta bör här wid lag ſå=
lunda ſkiljas från ſtraffa: man ſtraffar ej en
menniſka till Kriſtum. Det är här ſålunda frå=
gan om den uppfoſtrande tuktan, och huruwida
ſådan utöfwas inom ſtatskyrkan. Saknar kyr=
kan medel att utöfwa en ſådan tuktan? Härpå
måſte man ſwara nej, om ock ej medlena alle=
ſtädes ſom ſig bör anwändas; men då ſå ej
ſker, är det ej lagſtiftningens fel. Talaren
trodde, att kyrkoråden och wederbörande ofta
kunna göra mera för att förekomma oſkick.
För att nämna något erempel, ſå trodde tala=
ren, att bl. a. ordningsmän kunde tillſättas,
ſom wore närwarande wid ungdomens lekar och
nöjen m. m. — Hwad frågan om uteſlutande
ur kyrkan beträffar hade talaren derom en gång
förut yttrat ſin mening och rönt både medhåll
och motſägelſe. J ſin åſigt i detta fall hade
han ej blifwit rubbad, och anſåg uteſlutandet